Orienteringsmomentet är inte svårt. Störst avgörande för utfallet av banan har vägvalet, kartläsnings- och skidåkningsskickligheten. Orienteringstekniskt kan jämförelse göras med fotorientering på ungdomsnivå. Banorna bjuder ofta på ovanliga och spännande spår, ut i annorlunda omgivningar fjärran från motionsspårsmiljön. Skidorientering ger spänning, äventyr och avkoppling, alla skidåkare borde ges möjlighet att använda sin skidåkning på detta sätt.

Som komplement till skidåkning på traditionellt sätt har skidorientering mycket att erbjuda: Vägvalet ger träning i logiskt tänkande. Kartläsningen ger träning i koncentration. Skidträningen får man under tiden.

På en vanlig orienteringskarta ritas spår in med grön färg. Spårens kvalitét markeras enligt följande grundmodell; spår med full skatebredd (bredare än 2 m) markeras med heldragen grön linje, spår med mindre bredd (1-1,2 m) markeras med sträckad grön linje och ännu smalare och långsammare spår markeras med gröna punkter.

Alla spår ska naturligtvis köras upp innan träningen/tävlingen och åkarens uppgift blir att välja den snabbaste vägen. Banan ritas in på samma sätt som sommartid, men med kontroller på spår eller i korsning av spår. Åkarens uppgift består i att bedöma vilken väg som just hon/han ska välja för att snabbast komma fram till kontrollen. En skatestark åkare väljer förmodligen en lite längre väg med stor del breda spår, medan en stakåkare kanske kan köra kortare och smalare spår. Att sedan se till att inte köra förbi ett valt spår kan vara nog så svårt när man fått upp farten!!